Gemenskaps väns erfarenhter med ilska: Jag förstår dig inte

Jag är glad och tacksam för att Björn, som hjälp arrangera Solros Sanghan i Uppsala flera år, delar med sig av sin erfarenhet av att uppmärksamma och öva med ilska i sitt liv, relation och föräldra roll. Följande inlägg kommer också att fokusera på känslornas domän.

Att vara arg är inte svårt. Men att vara arg på rätt person, på rätt sätt och av rätt anledning är en konst. Det sägs att den grekiska filosofen Aristoteles ska ha sagt detta. Om det är sant eller inte har jag inte efterforskat närmare. Det räcker för mig att sätta fingret på hur svår och problematisk ilskan är.  

Känslor kommer och går och ilskan kan slå ned som en blixt och lämna en med ett inferno i famnen, ett klot av smärta som vill ta vägen någonstans. Jag ser det som att ilskan har två naturliga riktningar, en utåt och en inåt. Och att den i grunden är ett aggressivt uttryck. Utåtriktad ilska kan i vissa fall användas för att stoppa något farligt. Åtminstone är detta en rationell förklaring till ilskans existens. Jag håller med om att ilska kan ha en skyddande funktion men den behöver vägledas då den slår skoningslöst mot allt och alla som av någon anledning kan uppfattas som ett hot. Även om det kan kännas som att ilskan slår ned som en blixt och att det går undan uppstår den inte ur intet, det finns bakomliggande orsaker som triggar försvarssystemet. Det jag vill peka på är att ilska och irritation sannolikt har med mina rädslor och oläkta sår sen tidigare att göra samt mina uppfattningar om mig själv, om andra och situationen som sådan.

Att tillåta sig utåtriktad aggression har något av den starkes rätt över sig. Den som har makten, och ovanan, att kasta ett par skopor ovett på sin omgivning kan göra det för att den av någon anledning kommer undan med det. Det mer civiliserade, socialiserade, är att kontrollera kommunikationen för att inte äventyra värdefulla relationer. Att förvägra ilskan att explodera till det yttre kan dock vända detonationen inåt.  

Den inåtvända aggressionen lär vara vanligare. I den dominerande så kallade svenska kulturen jag danats och lever i är det nog så. Till och med att använda signalhornet på bilen tolkas för det mesta som en tillsägelse eller aggression även om den är till för att varna och upplysa. Den inåtvända ilskan är subtil men likväl en aggression. Ilskan färdas som sagt lätt med blixtens hastighet och det är inte alltid att jag förstår att jag är arg, att jag har riktat udden mot något känsligt inom mig och tryckt till. Jag vet bara att det gör ont. Stora mörka moln av ledsenhet förmörkar plötsligt himlen. 

Omfamnandets väg
Enligt min förståelse av buddhismens syn på ilska, och i synnerhet Thays vägledande råd, föreslår man en tredje väg. Att omfamna ilskan. Det har varit en fröjd att få bekanta sig mer med den buddhistiska läran, Dharman. Förmågan att omfamna och omvandla är en av de sex paramitas, för den om likt jag själv uppskattar sådana referenser. Ibland görs en liknelse med de fyra elementen som utan åtskillnad tar sig an det som uppstår. Vattnet, jorden, luften omfamnar alla ämnen och händelser likt elden förtär utan urskiljning det bränsle som matas in i brasan. Mer konkret är min uppfattning att omfamnandet handlar om att erkänna den starka känslan, att bekanta sig med den och kanalisera dess energi till något välgörande. Att en känsla kan erkännas, synliggöras och utforskas är dock inte detsamma som att den naturligt bör blomma ut, levas ut. 

Men det är svårt, som Aristoteles kanske sa. Det krävs en välgrundad beredskap i form av uppmärksam närvaro – Aha här kommer ilskan. En djup förståelse som liksom kyler av och minskar stundens hetta samt en gränslös medkänsla som välvilligt omfamnar och omvandlar ilskan till något annat.

En nyckel för mig har varit att försöka umgås med den vardagliga ilskan, ofta i form av irritation och starka åsikter. Det handlar ju som sagt om snabba ryck så vanligtvis är det minnen av stunder av ilska och sedan reflektion i efterhand. Vad hände? Vad kände jag? Vad gjorde jag? Och på tal om nycklar har jag funnit mig ståendes, sittandes, gåendes med två universalverktyg i vardera hand. Förståelse och medkänsla. Syfte, mål, metod och resultat i ett.

bild av Terry McGraw från Pixabay

Jag blir arg på någon, eller på mig själv, för att jag inte förstår
Låt säga att detta är sant. Jag försöker lyfta fram detta påstående och ser vad som då händer i mitt sinne och med mina minnen. Vad innebär det för mig? Det synliggör framförallt mina förutfattade meningar och åsikter. I stunder av ilska finns ingen tvekan. Det ger i och för sig en känsla av klarhet och befrielse, en anspänning släpper och får utlopp. Även om denna känsla kan uppfattas som klarhet är det uppenbart att en av ilskans egenskaper är att blockera självreflektion, förblindad av ilska. Det är inte svårt att hitta exempel och minnen då ilskan fått mig att säga och göra något jag senare ångrat.

Förståelsens eviga partner, medkänslan, riktar ljuset på avsikten. När jag blir arg bränner en impuls som manar till handling. Impulsen kan vara att den ilskan riktas mot ska få må lika illa som jag gör av ilskan som blossar upp i mig. Jag vill säga ett sanningens ord, sätta ned foten eller något måste gå sönder etcetera. Att gå på djupet med frågan om avsikten med ilskans uttryck kan också fungera som en hink kallt vatten på flammorna. I askan, den pyrande glöden, kan mycket uppenbaras om mig själv och det är dessa insikter som jag tänker är omvandlingen av aggressionen till något annat där den starka energin kan bidra till insikt. 

Kraften i en välvillig avsikt går bortom altruism och egoism
Det är i vilket fall min uppfattning. Jag har märkt att idéer om medkänsla och välvilliga avsikter lätt sätter krokben och kan skapa känslomässiga komplex, det vill säga krångla till något som inte behöver vara krångligt. Det kan vara idéer om att den som är lite ”bättre”, ”starkare”, ”klokare” kan kosta på sig att visa medkänsla, att ha överseende. Eller att jag borde stå tillbaka, gömma min ilska, för att skydda och hjälpa andra. När jag laborerar med orden och säger att kraften i en välvillig avsikt går bortom altruism och egoism vill jag peka på att avsikten i mina fysiska handlingar, min kommunikation och mina tankar påverkar mig själv i lika hög grad som de jag umgås med. Uppdelningen i ”mig” och ”alla andra” är en grundläggande villfarelse som jag av naturliga skäl sitter fast i. Men den förblir en villfarelse. När ilskan är aktiv i mig finns en tydlig gräns mellan mig själv och allt annat och insikten om att jag även sårar mig själv med ett aggressivt försvar skyms av den starka känslan.

För egen del försöker jag öva att bestämma mig för olika handlingsmönster när ilskan blossar upp för att försöka parkera och ta itu med tankar och känslor när jag är lugnare till sinnet. En strategi, som Thay rekommenderar, är att avstå från att säga sin hjärtas mening när en är upprörd och ilsken. Om jag har möjlighet talar jag om att jag är upprörd och behöver lugna mig och drar mig undan en stund. Jag försöker återföra min uppmärksamhet till min kropp och min andning. Jag frågar mig om jag förstått situationen rätt. Underförstått påminner jag mig om att jag brukar ha missat nåt viktigt och att det är därför jag har krockat och sitter med sårade känslor. Jag frågar mig om min avsikt apropå de saker jag skulle vilja säga och göra.

För att kunna använda sådana strategier krävs en medvetenhet, uppmärksam närvaro. Och det är ofta i detta det brister. Ilskan hinner blomma ut innan jag förstår vad som händer, innan jag hinner stanna upp. När närvaron och lugnet är med mig räcker det i regel att synliggöra vad som händer. Jag behöver inte ha en plan eller tänka ut vad som bör hända. Medkännande kommunikation kan då uppstå naturligt.

Det finns mycket att säga om ilska och om starka känslor
Från uppväxten har vi med oss mönster och strategier för hur vi som barn skyddade oss själva och de relationer vi var beroende av. Mina mönster och strategier är inget jag vädrar ut, byter ut eller ändrar på i första taget. Men jag är heller inte för resten av mitt liv bunden eller definierad av dem. Första steget är alltid att synliggöra.

När jag blev sambo och började dela min vardag med en annan märkte vi snabbt att min ilska satt långt inne. Jag bäddade gärna in den i mig själv, stängde av kommunikationen som ett tillfälligt avbrott. Kanske fanns det en idé som i efterhand rättfärdigade med en inre berättelse om att jag var duktig på att ta hand om ilskan, att jag inte tappade kontrollen eller ansiktet. Men min partner märkte ju att jag försvann in i mig själv vilket skapade en stämning av osäkerhet. Var jag likgiltig? Fanns det ett uppdämt raseri där inne som kokade under ytan?

Strategin att kapsla in och trycka bort oönskade känslor skapar inre spänningar. Jag tror att det är vanligt. Jag tror att det i mitt fall kom av att jag som barn tog till detta då mina känslor inte passade in, att de inte tilläts. När det hettade till såg jag till att vara en duktig pojke. Det gick ju inte alltid men barn är snillrika och ambitiösa i sin övning när motivationen är stark. Konsekvensen blev tystnad och distans.

Med detta sagt vill jag poängtera att parkerandet av ilskan, att omfamna för att kunna omvandla den, är något helt annat än att förbjuda den. Jag är medveten om att både jag själv, och säkert många andra, mår bra av att bekanta sig med sin ilska och irritation. Men för att det ska bli lärorikt och läkande behöver som sagt uppmärksamhet, förståelse och medkänsla delta i mötet.

Min relation till min ilska har förändrats med föräldraskapet
När mina barn utvecklades från spädbarn till småbarn testade de energiskt mina gränser. Vad händer om jag går över gränsen? Blir jag lämnad? Flyttas gränsen? Och så vidare.

I stunder av trötthet och känslan av att vara knuffad bak på hälarna var det svårt att kommunicera gränsen på ett tydligt och kärleksfullt sätt. Att ursäkta sig med att mullrar inombords och att jag behöver lugna mig en stund var sällan möjligt. Livet sker här och nu! Tycktes tvååringen vråla och tjonga tandborsten i en båge för att landa bakom badkaret. Ändå var stunder då kommunikationen fungerade saliga. Det gick att låna ilskans energi till att markera gränsen samtidigt som kärleken och omtanken var stark. Min reaktion på konflikten var ett uttryck för omsorg med avsikten att visa och lära. Som förälder är det nyttigt att hela tiden förhöra mig om min avsikt. Är det för att hjälpa eller handlar det om att straffa, att få den som provocerat mig få smaka på obehag? 

De naturliga urladdningarna i vardagslivet kan som sagt bidra till insikter om jag orkar och vågar undersöka den blotta som uppstått. Vad var det som provocerade mig? Eller snarare – Vad var det som gjorde dig så arg min vän? Har det att göra med att du bad om hjälp men ignorerades? För få åtkomst till det ömma behöver jag vårda en vänlig och kärleksfull relation till mig själv. Att vara arg är ett lidande och skickligt hanterat kan lidandet bidra till insikter. Urladdningar i vardagslivet leder dock inte naturligt till insikt, det är lättare hänt att de blir en vana som blockerar sann kommunikation och mognad.  

Jag förstår dig inte!
Jag har funnit att jag, för mig själv, mår bättre och lättare påminner mig om mina grundläggande avsikter om jag byter ut Vad håller du på med? Varför gör du så där? Lägg av med det där! Och så vidare med Jag förstår dig inte! Jag märker att jag kan lägga ungefär samma kraft i det som de andra uttrycken men fokus riktas mot min egen förståelse eller snarare min oförmåga att förstå. När jag förstår situationen är det som att ilskan dunstar och jag ser en eller flera sätt att hantera situationen. Jag måste dock anstränga mig i kommunikationen så att frågan blir äkta. Innebörden och avsikten går förlorad om det sägs med ilska. 

Att vara vän med sig själv
Att behandla mig själv som en god vän är en sak som jag försöker ta fasta på. Många av de goda råd jag tagit del av i samband med sanghaträffar, dharmatal och skrifter handlar om detta. När jag sitter, går, står, vilar och så vidare och avsätter en stund för att vara med mig själv strävar jag efter att likställa det med att bjuda en god vän på besök. Den nyfikenhet och kärleksfulla vänlighet jag vill visa mina vänner, kollegor, min partner, mina barn och föräldrar etcetera vill jag även visa mig själv. Jag har insett att det är avgörande inställning för att kunna anpassa övningar och föra en medkännande inre dialog likt exemplet ovan om att luska ut vad det är som triggar mig. 

Visst är det förunderligt att ens medvetande kan överbrygga tid och rum och möta andras via till exempel en gästblogg? Jag hoppas att detta inte blev alltför mycket av en förnumstig föreläsning. Jag är djupt tacksam för att jag erbjöds möjligheten att tänka högt och formulera mig och att du tog dig tid att ta del av mina tankar.

Björn Eriksson, Uppsala, 2020-11-08
Hjärtats djupt medvetna blomma

Publicerad av hjartatsgladje

Startades av Jerker (Chan Phap Ho) Fredriksson, våren 2020 med inspirationen att dela meditation och undervisning i medveten närvaro grundad i Thich Nhat Hanhs Plum Village tradition.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: