Gemenskapens röst: Magnolian och komposten

Från början av denna blogg bad jag vänner och aktiva inom Plum Village gemenskapen här i Sverige om bidrag. I detta inlägg delar Malin om sina erfarenheter i trädgård och grönsaksland: vad som behövs för ett frö att gro och växa till sig; hur lidande och glädje, födelse och död är sammanflätade. Medveten närvaro, koncentration och insikt kan vara i rörelse i alla aspekter av våra liv: Malin vittnar om hur processen kan nära vår vördnad och förundran över hur liv uppstår och förändras.

För sex år sedan flyttade jag, min sambo och vår hund äntligen från lägenhet till hus. Sedan dess har trädgård och odling vuxit till ett stort intresse för mig. Det började som en glädje av att njuta och ta hand om allt det som redan fanns i trädgården när vi flyttade in. Hallon, rabarber, äpplen och annat som de som bott i huset innan satt i jorden och värnat om. Sedan en längtan efter att odla egen sallad och andra grönsaker. Det inglasade uterummet gjordes om från en plats att sitta och umgås till ett utomordentligt växthus. Säsong för säsong växte passionen och glädjen som trädgården förde in i mitt liv och i samma takt växte även erfarenhet, självförtroende och experimentlusta. Det är något otroligt kraftfullt med att sätta ett frö i jorden när vintern knappt släppt taget ännu och se livet ta form. Att följa detta lilla frö i dess livscykel och näras av den enorma livskraft och livsglädje som den förkroppsligar. Det blir en väldigt nära relation, plantorna och jag umgås i stort sett dagligen under hela säsongen fram till dess att hösten vittnar om vilan och stillheten som är i antågande. Växtkraften stannar av och ett lugn infinner sig. Från att ha rörts sig utåt från fröet, ut i den omgivande rymden så vänder rörelsen och livet rör sig inåt mot sitt ursprung. Att odla är som att ständigt befinna sig mitt i livets ebb och flod. Omvandling och livets kretslopp blir så påtagligt när fröet jag sådde i mars växt till en stor planta som sedan tar plats på komposten för att nära nästa års sådd. Ingenting går till spillo, allt tas om hand och har sin plats i kretsloppet. Att odla har för min del även hjälpt mig öva på tålamod och ödmjukhet inför det faktum att allt har sin egen rytm. En säsong är ett helt år och det tar ett helt år innan jag kan summera hur det gått och jag får en ny chans att pröva igen.

I mars tidigare i år så var jag ute på promenad och gick förbi blomsteraffären i det lilla samhället jag bor . Jag hade tidigare sett att de sålde små buskar av Stjärnmagnolia till ett relativt överkomligt pris. Men jag hade bestämt sagt till mig själva att nej, det blir ingen magnolia i vår trädgård. Jag tyckte inte att jag hade tillräckligt med kunskap kring detta och hade hört ryktas om att de kan vara lite svåra att ta hand om. Just denna dag i mars så hade en av knopparna på magnoliabusken slagit ut och det var bland det vackraste jag sett. När man är trädgårdsintresserad och bor i Sverige så är man dessutom ganska lättimponerad just i mars månad då det mesta i trädgården under ganska lång tid är en slags blandning av brunt, gult och grönt. Kala grenar som sträcker sig mot himlen och en avmätt brungrön nyans har tagit plats på näthinnan under vad som känns som en mindre evighet. Och så plötsligt där i mitt allt det bruna så hade en blomma på denna lilla buske slagit ut och självklart kunde jag inte motstå att köpa med mig busken hem.

View this post on Instagram

#joyfulinterbeing

A post shared by Joyful Interbeing of the Heart (@joyful_interbeing_of_the_heart) on

Väl hemma följde jag noga instruktionerna om att hålla den lagom varm med fiberduk och att inte plantera ut den för tidigt då rötterna kan vara känsliga för frost. Jag kollade till min lilla buske i uterummet med jämna mellanrum. Eftersom uterummet är beläget precis utanför vårt köksfönster så är det lätt att hålla koll på vad som sker därute. När vårvärmen verkade ha kommit för att stanna planterade jag den lilla busken på en skyddad plats med en förhoppning om att den skulle må bra och växa till sig ytterligare under sommaren som var på väg. Det visade sig dock ganska snabbt att så skulle det inte bli. Vårvärmen som jag trodde hade kommit för att stanna tog plötsligt semester och det blev kallt på ett sätt som månaden maj sällan vittnat om i mitt liv. Min hund var framme och gnagde på grenar på busken för att visa sitt missnöje då jag inte var intresserad av att kasta hennes tennisboll för den trehundrade gången under just den eftermiddagen. Jag klippte ner de grenar på busken som dött i hopp om att det skulle hjälpa den få nya krafter för att senare på säsongen lyckas snubbla över den eftersom den nu inte syntes lika bra. Så plötsligt var oktober där och jag satt  mitt emot magnoliabusken men en känsla av sorg inom mig. Det var ju inte såhär det skulle bli. Det pågick en inre konflikt kring att ge busken mer tid, det hade ju ändå inte gått så lång tid och viljan av att flytta på den för att ge utrymme för något annat att ta dess plats. På en liten gren som blivit kvar från de tidigare månadernas händelser fanns det gröna, friska löv. Den levde fortfarande. Uppenbart medtagen men ändå vid liv. Jag satt framför den lilla busken och kände hur en blandning av sorg, frustration och självanklagan vällde upp inom mig. Jag hade ju bestämt mig för att inte köpa någon magnolia just för att detta kunde ske och så gick jag och gjorde det ändå och se vad som hände. Och nu ville jag dessutom göra mig av med den fast den uppenbarligen var vid liv. Bara för att den inte verkade trivas och inte hade utvecklats på det sätt jag hade tänkt. Det kändes som att den vackra, lilla busken knappt fått en chans att leva och nu ville jag ta bort den.

Under de kommande dagarna fortsatte den lilla, medfarna busken att finnas med mig i mitt medvetande. Det hade utvecklats till en slags koan, en utmaning som pekade på något som låg och väntade på att få komma till ytan. Jag tog mod till mig och mötte min rädsla och grävde upp den lilla busken men istället för att hamna på komposten gjorde jag plats för den på ett annat ställe. Där skulle ingen springa in i den och den hade frihet att fortsätta växa om det visade sig vara en möjlighet i framtiden. Om den dog så hade den i alla fall fått en till chans. Här skulle man kunna tro att historien tog slut men om sanning ska fram så fortsatte den lilla busken att finnas med mig i mitt medvetande. Den hade öppnat en dörr till något inom mig som jag burit med mig i hela mitt liv men inte velat röra vid. Dess uppenbarelse i mitt liv var en så tydlig manifestation av den smärta och den sorg som livets obeständighet för med sig. Att det helt enkelt inte blir som vi vill ibland. Inom mig kom jag i kontakt med sorgen över att allting vill leva men att det är så få frön som får möjlighet att gro. Smärtan som uppstår i vetskapen om att ett liv tagit slut innan det knappt börjat var väldigt stark. Det var en del av mitt hjärta som varit stängt just för att smärtan är så påtaglig. Upp ur denna plats vällde en enorm sorg. Den var inte kopplad till någon specifik händelse eller person utan bara en allmängiltig sorg över allt liv som vill manifestera sig men inte har tillräckligt med omständigheter. Alla de ekollon som faller till marken under hösten där så otroligt få har rätt omständigheter för att gro och ännu färre att få växa och blir små plantor. Jag grät för alla liv som tagit slut så tidigt och alla liv som inte fått en chans. För mig själv och min magnoliabuske och att jag trots att jag gjort mitt bästa inte lyckats. Det var som om en ocean av sorg öppnats och jag lät den finnas. Vågorna sköljde fram och tillbaka och jag höll kvar min medvetenhet och ömhet inför denna upplevelse. Jag hade en stark känsla av att det var något som väntade på mig bakom denna känslostorm. Både erfarenhet och intuition sade mig att låt det vara, vänta och något nytt kommer avslöjas för dig.

View this post on Instagram

My present practice 💛#joyfulinterbeing

A post shared by Joyful Interbeing of the Heart (@joyful_interbeing_of_the_heart) on

Nu undrar du såklart vad detta nya avslöjande bestod i. Med risk för att göra dig besviken så är det inget som är varken nytt eller världsomvälvande. För mig var det något mycket vardagligt och till synes omärkvärdigt som väntade på mig. Det var komposten. Den varma famn av omvandling, mikroliv och magi som ligger till grund för allt liv att bli möjligt. De frön som inte gror blir inte kvar i någon slags limbo av sorg över att inte få manifestera sig. De överlåter sig själva utan att skuldbelägga någon eller något till komposten och jordens famn för att få en ny chans. Det är det som är det finna med förgängligheten. De omständigheter som saknades vid ett tillfälle förändras och kan mycket väl vara tillräckliga vid ett annat tillfälle. Det handlar inte om att just det fröet väljs bort för att det på något sätt var dåligt eller otillräckligt. Det fanns inte rätt omständigheter just då. Men omständigheterna och fröet ändras hela tiden. Ingenting går förlorat. Det vill inte säga att sorg inte uppstår vid förlust oavsett hur den gör inträde i vårt liv. Sorgen vi känner vittnar om det faktum att vi alla hör ihop och vår gemensamma kärlek till livet.

Från och med nu kommer jag i mitt liv medvetet hylla och visa vördnad för min kompost. Den när och fördjupar såväl min trädgård som min praktik. En plats som inte längre göms undan i trädgården utan hedras som en magisk, tålmodig och kärleksfull del av livets kretslopp. Jag hoppas att även du som läser detta blir inspirerad till att se djupt i komposten, att lyssna till dess visdom och låta den trösta dig när sorg gör sig påmind inom dig.

Publicerad av hjartatsgladje

Startades av Jerker (Chan Phap Ho) Fredriksson, våren 2020 med inspirationen att dela meditation och undervisning i medveten närvaro grundad i Thich Nhat Hanhs Plum Village tradition.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: